För ett tag sedan vann jag en Dogbox. Boxen kom idag. Den innehöll godis, dentalstix, bajspåsar, paté, tre leksaker och två ben.

Benen var snabbt uppätna av Moj och Wili.

Hur mår Wili kanske någon undrar?

Jag uppfattar det som att han mår ganska bra nu när han äter smärtstillande. Det har han gjort i 40 dagar nu. Första gången jag var hos veterinären för att få det utskrivet så undrade hon om hon skulle skriva ut för 50 dar. Nej det behövs nog inte, sa jag. Då skrev hon för 30 dagar. Receptet har alltså fått förlängas en gång och jag hade fel om hur länge han ville leva. Wili hade ont innan smärtlindringen kom in i bilden och jag var beredd att säga hej då men nu är han som vanligt igen.

Wili är glad och social. Det är något som är tydligt när han mår dåligt för då ligger han och vilar i rum där ingen är. Han kom inte fram och hälsade när någon kom hem. Nu vilar han med oss andra i soffan. Han är först fram och hälsar när någon kommer och han vill mer än väldigt gärna följa med när vi ska gå ut.

Wili bryr sig inte om Uno längre. Uno kan vara ganska brötig och flamsig och när Wili mår dåligt så vill han inte att Uno ska komma nära honom. Nu ligger dom och sover i samma säng eller bredvid varandra i soffan. 

Frågar jag om vi ska träna så flyger han upp ur soffan och springer till vårt träningsrum där han sätter sig på yogamattan. Ibland blir han så ivrig att han börjar busa med Moja. Han busar gärna med mig när vi ska gå ut och ibland busar vi i sängen. Buset är ett stort tecken på att han inte har ont och fortfarande är levnadsglad.

Ute är han som vanligt och blir ofta kär i andra hundar som han försöker förföra med sitt gnäll och kroppsspråk.

Han är pigg och nyfiken och jag ser ingen skillnad på ork eller andning. 

Jag tycker inte att knölen i lymfknutan har blivit större. Troligtvis är det den som han hade ont av utan smärtstillandet. Ibland irriterar den och/eller tonsillen. Då hostar han till några gånger. Men han äter som vanligt och väldigt gärna. Så väldigt gärna att han gått upp 1 kg...Han får bara äta mjukt godis och färskfoder. Han snarkar också ganska rejält men verkar inte ha några problem med att få luft.

Det jag kan märka av av cancern i lungan är att hans andningsfrekvens i viloläge är något mer frekvent än Moja och Unos. Han flåsar inte på promenader och syresättningen verkar fortfarande vara god. 

Så länge smärtstillandet fungerar och Wili är pigg och glad så får han fortsätta att förgylla våra liv och han verkar onekligen vara en seg jävel.

Igår var vi på Kanis för sista släppet för i år. Det var ett tag sedan vi var där eftersom sommaren spenderades i söder. Moja har inte sprungit alls i år. Jag hade med mig släpphjälp (husse) för att kunna ta bilder. Jag ville ha bilder på Wilis allra sista race. 

Det kördes bara släphare igår, vilket var perfekt för Wili och Moja. Distansen är då bara en raksträcka. Tyvärr tyckte min kamera att det fuktiga vädret inte var så roligt. Den hade svårt att fokusera så några bra bilder blev det inte tyvärr. 

Uno var taggad till tiotusen. Han var inte tyst många sekunder.

Dom andra två var lite mer sansade och Moj hade fullt upp med att vara handduk.

Först ut var Wili. Husse sa att han var tänd i starten.

Tyvärr slutade hans sista race så som han inledde säsongen, med en sträckning i rumpan. 

Han hoppade på tre ben men redan till kvällen var han betydligt bättre. Han äter ju redan smärtstillande och idag har han gått nästan som normalt.

Därefter var det Mojas tur. Hon tyckte att den här distansen var perfekt! Behövde ju inte ens börja jogga. Dock hade hon ingen munkorg på sig och lyckades slakta trasan rätt rejält.

Husse hade vissa svårigheter att hänga med med värdighet under Unos uppvärmning.

Medans dom väntade på sin tur var det en whippet som drog en repa. När den kom till Uno så sa han ett dovt voff och hunden tvärvände direkt och sprang tillbaka.

Uno invigde sin täckta munkorg. Den funkade! Ingen hund som satt fast i trasan. Dock så var Uno inte med på att trasan skulle stanna så snart. Han är ju van att den går minst ett varv. Uno gjorde en praktvurpa när han insåg att haren stannat, men var snabbt upp på benen igen.

Ooops, den stannar men inte hunden.

Uno fick springa en gång till. Nu fick han vänta lite längre när trasan for iväg för att han skulle hinna uppfatta när den stannade. Det gick betydligt bättre, vilket syns på bilderna.

Öronen åkte upp när bytet stannat.

Nu tackar vi Norrbottens hundkapp för detta året och så ses vi igen till våren.

Idag var det dags för årets sista LC, denna gång på hemmaplan. Uno var taggad som vanligt och han visste precis vad vi skulle göra där eftersom det var på samma ställe som förra året. Tyvärr var han själv så det blev mer som en träning. 

Banan var dryga 650 meter, flack och med ganska snälla svängar. Dock så kunde den vara lite hal pga allt regnande den sista veckan. Regnet höll sig faktiskt borta under hela dagen idag.

Lopp 1 upplevde jag som att det gick sakta och att han hoppade i sprången, så som han brukar göra. Uno halkade till i en sväng i början så kanske blev han lite försiktig. Han var som vanligt grymt taggad på trasan i slutet men fick som tur var inte tag på den.

Jag trodde på grymt låga poäng och efteråt var han knappt ens andfådd. Uno firade med att rulla sig i diket. 155 p fick han, något mer än vad jag hade trott.

Efter loppet visade det sig att munkorgen gått sönder. Som tur var hade jag gott om tid att åka till stan och löda den.

Wili blev så glad när jag kom hem att han började busa. Än finns det krut i gubben.

Till lopp 2 var banan vänd på. Uno var fräsch som bara den, inte ens lite stel efter vilan. Denna gång sprang han klart bättre. Mer fart och mindre hoppsprång. Värt att notera för i år är att han inte genat så som han gjorde förra året. Det syns i poängen. 

Även denna gång var han inte trött efteråt och ville gärna springa mer. Jag tog beslutet att köra hem honom eftersom han inte kunde slappna av ordentligt.

Jag kom tillbaka lagom till prisutdelning. Uno fick totalt 323 p. Stort personbästa trots att han sprang själv. 168 p fick han i lopp 2, också PB. Kul att avsluta säsongen fint och att konstatera att det går åt rätt håll.

Herrejösses va priser vi fick! 3 säckar med torrfoder, 2 burkar blötfoder, en påse godis/mat, flera korvar färskfoder, märgben, revben och två öron. Massor som Wili kan äta. 

Det var en mycket bra arrangerad tävling som flöt på bra. Alla arrangörer var glada och trevliga och vädret höll sig torrt. 

Nu är jaktsäsongen inledd i Norrbotten. Detta har Uno tagit till sig. Han är ju trots allt jakthund säger han.

Vi gick på gångvägen helt lugnt när Uno gjorde ett jakthopp, så som han gör när han hör något. Ingen av oss andra fyra hörde eller såg något men Uno fick tag på en ekorre som råkade befinna sig nedanför ett träd. 4 skakningar och ekorren var död. Han tappade greppet om den som tur var. Moja ville gärna hjälpa till men jag höll hårt i kopplet.

Det hade varit rimligt att det var Wili som betade av sin bucket list men tydligen stod inte ekorrfångst uppskrivet. Det gjorde det absolut på Unos lista och efter dagens fångst så skulle han kunna dö lycklig.

Wili har börjat beta av sin bucket list. Idag tog jag med honom till djuraffären för att köpa mat. Plötsligt går han fram till en hög med fodersäckar och kissar på dom.... Det har aldrig hänt under hans snart 9åriga liv. Jag ser ingen annan förklaring än att han checkar av listan.

Här kommer några bilder från helgens bravader.

Idag testade vi Tärnaleden. Den går längs Umeälven och är en fin grusväg. Vädret bjöd på lite regn till och från och då var det skönt att slippa hala stenar och blöta stigar. Dessutom ville Husse fiska och då underlättar det att vara nära vatten.

Efter några kilometer är det dags att ta hängbron över älven. Bron är väldigt svängig och ostabil när man går över och det är glest mellan brädorna. Det var inga problem för hundarna.

Vi slog läger på andra sidan för att pröva fiskelyckan.

Efter ett tag började det regna lite mer.

Vi bestämde oss för att vända tillbaka och istället ta in i en raststuga som vi gick förbi på vägen.

Vi åt lunch och därefter packade jag och hundarna ihop och åkte hem. Då hade vi varit ute i 3 timmar och Uno frös efter att ha badat i det kalla vattnet .

Vi vilade lite innan jag och Uno åkte tillbaka för att hämta fiskaren. På väg hem svängde vi in om en strand för att kolla läget.

Imorgon ska det ösregna så vi kommer bara att packa ihop och åka hem.

Igår kom vi till Tärnaby på fm. Checkade in i lägenheten som ligger mitt i backen.

Därefter åkte vi mot Hemavan men stannade vid Jofjället. Det var älgjakt i området, men det är det å andra sidan överallt. Vi följde en stig upp på berget som även var uppkörd av fyrhjuling. Vädret var perfekt och Moja var superivrig. Här skulle jagas!

Vi stannade för kartkontroll. Det var en del knott så hundarna tyckte vi skulle gå vidare. Vi fortsatte att följa fyrhjulingens spår men efter att ha klafsat över flera myrar utan att hitta något som såg ut som en stig så vände vi tillbaka.

Det visade sig att vi missat när stigen vek av. Markeringen var jättedålig. Vi fortsatte färden uppför och efter ett tag blev det fikapaus. Det var den första riktiga pausen på 2 timmar.

Vi gick uppför lite till men beslöt oss för att vända tillbaka innan vi nådde toppen. Hundarna gick hela tiden och sökte ren. Det var massor av spår och bajs men vi såg inga.
Nervägen gick smidigt och vi hittade utan problem.

Vi var ute i 3 timmar och det var trötta hundar på kvällen.

Idag åkte vi till en sjö som låg en bit upp. Det skulle regna men det gjorde det inte. Vi gick 1 km till raststället. Sen tog jag en tur längst med sjön. Det gick sådär på väg tillbaka...

 

Efter det ofrivilliga doppet så bytte Moja om. Hon använde även Wili som värmedyna. Dom två var inte nöjda med det kalla vädret och fick ha på sig 3 täcken och en filt.

Uno däremot startade upp sitt företag "Unos gräv och schakt".

 

Vi var ute i 2 timmar och åkte sen till lägenheten för att äta lunch. Tanken var att därefter åka till ett nytt ställe men hundarna var för trötta. Uno sa att han absolut hade jobbat färdigt för idag. Husse fick åka själv. Förhoppningsvis har hundarna vaknat till igen tills imorgon.